Kära Ni,

Jag älskar ju att skriva i min lilla blogg. Jag får ur mig tankar och känslor, får respons av Er, kanske kan jag peppa och inspirera Er i er situation som nackskadad med allt som det innebär.

Ibland känner jag att jag inte har något att skriva om. När varje dag känns likadan. Jag har ont, ont, ont. Jag är less, less, less. Jag är så trött på de läkare jag och min familj möter som direkt sätter sig på sina höga hästar och talar om för mig "hur det är": att alla har ju olika symptom och det är upp till var och en hur man vill att dagen ska bli. Osv...

Min nya husläkare tyckte inte att jag hade något att oroa mig för, jag har ju sjukersättning. Då talade jag om för honom hur jäkla dåligt betalt jag får varje månad av Föräkringskassan, trots att jag är en 36 årig akademiker med all vilja i världen att kunna återgå i arbete, att jag själv tagit lån för att kunna bekosta mina nackoperationer...Jag gav alltså min husläkare NÅGRA av anledningarna till att jag ibland kan känna mig stressad och orolig... Då förstod han lite bättre. När han sedan talade om för mig att jag ser så pigg och fräsch ut och att han minsann träffar riktigt trötta människor, så gav jag upp.

Jag ville verkligen inte ens besöka vårdcentralen. Men jag gick dit pga mina symptom som ökat med tiden, bla hjärtklappning, snabb puls som både känns o syns på magen och detta oftast när jag sätter eller lägger mig. Jag känner hur allt bara rusar i kroppen, myrkryp i benen osv. Jag fick utskrivet ångestdämpande som jag kan ta vid behov...

Jag tänker mycket på att försöka hålla mig i ett avslappnat tillstånd, stress är fruktansvärt dåligt för mig. Jag kan lätt bli stressad så hela kroppen blir spänd och då ökar smärtan direkt. Jag försöker vara i nuet. Göra det jag mår bra av. Så när tjejerna gått iväg till skolan vilar jag mycket. Ligger eller halvsitter stilla. Sover ibland om jag sovit dåligt på natten. Går ut lite med vovven. Senaste tiden har min huvudvärk varit för jäklig. Domningarna i ansiktet släpper inte, de brukar ju komma och gå, men nu är det konstant. Likaså i armar och händer. Sånt tryck i huvudet och tinnitusen ökar i takt med huvudvärken. Jag mår illa och är yr. Tar ibland värktabletter men vill helst vara utan.

Men även om jag är i nuet, med min kära familj så finns tankar om framtiden. Hur kan jag bli bättre, hur kan jag minska smärtan, då särskilt huvudvärken? Det är den som är invalidiserande.

Jag väntar en kallelse till en neurolog här i Kalmar. Jag ska be om en MRI av skallen. Helst vill jag göra en Upright MRI, då sitter man upp och de bilderna visar mycket tydligare hur nacke och skallbas är skadade. Det finns en sådan i Umeå och jag kommer att be om remiss dit. Sedan finns det även en Upright MRI i London.

Det jag vill undersöka alternativt utesluta är om min nackskada jag fick då jag var med i bilolyckan kan ha orsakat en Chiari Malformation. Nya studier visar att det kan finnas ett samband mellan ett nacktrauma och CM -symptom. Kort beskrivet är Chiari en medfödd missbildning där lillhjärnan har för stort utrymme och då trycks ner och trycker på ryggmärgen och nerver kommer i kläm. Nu finns forskning som föreslår att ett nacktrauma inte bara kan ge symptom som en CM utan även orsaka det!

Jag läser på om detta, förbereder mig och då jag får träffa neurologen får vi se hur vi kommer att gå tillväga.

En dag i tagen, leva här och nu men tänka lite på framtiden kan väl aldrig skada?!

Stor kram,

Whiplashmamman